Redo att bära berättelser vidare

Nästan ingenting överlever en barndom.

Några saker gör det. Aldrig de dyra, och aldrig de som någon bestämde sig för att spara. En filt. En skjorta med lagad manschett. Något som blivit så mjukt att handen känner igen det före huvudet.

Ingen väljer vilka. De väljer sig själva.

Sedan följer de med ut ur huset.

Genom den första lägenheten och den därpå, genom flytten man svor skulle bli den sista. Aldrig uppackade, aldrig riktigt slängda — en kartong som bärs ner för fyra trappor av någon som inte kan säga varför.

Det är inte tyget man sparar. Det är rummet det kom ifrån.

Och en kväll tar man fram det.

Det finns ett barn i huset nu, och det är snart läggdags, och händerna gör något de lärde sig för tjugofem år sedan utan att någon sa att de lärde ut det.

Det är hela saken. Ingen sätter sig ner för att göra ett arvegods. Man gör plagget tillräckligt bra för att det ska finnas kvar när det behövs.